Konstiga svenskar.
0kommentarer
Människorna här tycker att jag och Maja är konstiga eftersom vi inte följer de ideal som finns här. För det första är vi inte rädda för solen. När vi går omkring i linne mitt ute i solen tittar folk konstigt på oss och försöker dra in oss i skuggan. Man kan ju inte vara ute i solen för då riskerar man att bli brun och det är ju verkligen inte snyggt, man ska vara så vit som möjligt.
För det andra vill vi ut i naturen och röra på oss, ut och vandra och liknande. Det kan man ju inte göra det heller. För det första är det ju jättefarligt och för det andra är det jobbigt.
Vi valde ändå att trotsa de Taiwanesiska idealen och åka upp i bergen för att vandra lite. Vi fick med oss Juliette och Fredrico (den italienska killen) och begav oss till Guguan mountain area. Väl där gick vi till Visitor Center och lyckades får fram att vi ville hitta någon bra stig att vandra på. Killen tittade konstigt på oss och berättade sen om en stig som skulle ta ca 1,5 h att gå, eftersom det var den enda han berättade om så bestämde vi oss för att ta den. Och möttes av det här:
Typiskt Taiwanesiskt, nej men jag ska ut och vandra i bergen i 28 graders värme, då tar jag på mig högklackade skor och en långärmad svart kavaj till minikjolen. Men det är lugnt för jag vet att stigen är lagd med plattor och min pojkvän tar hand om mig.
Vi kom snabbt fram till denna skylten:
Och kände oss genast väldigt tjocka men över gick vi fastän det aldrig var mindre än 20 personer på bron och jag var livrädd.
Väl uppe på toppen av stigen hittade vi en ny stig som vi kunde ta som inte var lika väl preparerad som den tidigare, den skulle ta 7-8 timmar att gå runt vilket vi inte hade tid för men vi tänkte att vi kunde gå en liten bit på den i alla fall. Sagt och gjort och gud vad skönt det var. Två meter från den riktiga stigen och inte en människa!
Och då möttes vi av denna fina utsikt!
Väl nere i byn igen vilade vi våra trötta ben inågra varma källor! Otroligt skönt!
Detta är vad jag kallar en riktig stig, även fast den var full av skyltar som varnade för alla faror man kunde råka ut för (framförallt att man kunde trilla och halka).
Väl nere i byn igen vilade vi våra trötta ben inågra varma källor! Otroligt skönt, Fast det var den kalla källan som var skönast!
Kommentera